Veron

Vattenlöst här i K-town och min syster har bästa statusuppdateringen på länge på FB.

.

Annars gillar jag bilden nedan. Nu är det tyvärr inte helt sant i mitt fall men emellanåt.

.

På tal om helt andra saker sprang jag och Em Göteborgsvarvet igår. Syster kunde tyvärr inte vara med då hon har skadat sitt knä. Det blev inte riktigt samma utan henne.

Men intet ont om min sambo, hon är en utmärkt löparpartner hon också. Vi tog oss runt på 2.13, det är en liten besvikelse då vi satsade på 2.10 men vi är relativt nöjda. Banan var mycket backigare än vad vi är vana vid och sen så är det alltid lite meckigt med så mycket folk som springer ivägen hela tiden. Själv sprang jag aldrig i vägen för någon...

Men min vana trogen så är jag aldrig riktigt nöjd. Å ena sidan så betvivlar jag starkt att jag kunnat springa mycket snabbare igår men å andra sidan så var jag inte särskilt trött efteråt. Inte så trött som efter maratonet. Så nu längtar jag till nästa års maraton istället. Då ska jag springa jättesnabbt och sen kanske jag kan vara nöjd en stund.

.

Eller om jag gör en Iron man. Då, då lovar jag att vara nöjd

Min hjärna klarar snart inte mer. Den vill inte hålla ordning på mer grejer eller behöva tänka och arbeta. Den är trött och vill bara krypa ihop i ett hörn och vila sig lite.

.

Nu när jag tänker efter så är det nog så den redan gör. Eller just nu är den lite mer som en tonåring som försöker smita undan från sina arbetsuppgifter.

.

"Vaddå, var det _jag_ som skulle komma ihåg tvätt-tiden?" eller "Ja, jag ska formulera en vettig mening åt dig att säga. Jag är på väääääg! Va fan, chilla lite."

Nu betvivlar jag att dagens ungdom säger chilla längre men eftersom min hjärna och jag har seriösa samarbetsproblem så ville den inte kolla efter noggrannare i ordförrådet efter ett vettigare ord. Har för övrigt sagt åt den att rensa i sagda förråd, det är fullt med svordomar och sånt där som borde kasseras.

.

Den kan också vara PMS:ig. "Jag råkade glömma väja för dörrkarmen _en_ gång och du fick bara ett litet blåmärke. Bara för det behöver du inte skylla allt på mig. Du måste tänka på mina känslor också. Hade vart liite lättare att väja om du inte var så bred. Just sayin'..."

.

Eller som en karl för den delen. "Jag behöver ingen vägbeskrivning eller använda ögonen. Jag går magkänsla. Jag vet ju vart vi bor liksom. Varför passar inte nyckeln för? Va fan?! Jaha är vi på fel våning. Varför säger du inget då käring? Och ögonen, vad fan håller ni på med? Inkompetenta jävlar."

eller "Vaddå koordinationsförmåga och avståndsbedömning? Sånt är för bögar. Det är bara att sätta den här mascara-pinne-grejen mot ögonfransarna och sen är det klart! Vara försiktig så jag inte petar mig ögonen? Bah!

...Gaaahhhh vad är det för fel på den här saken. Den anföll från ingenstans. Och ögonen igen! Har ni inte lärt er att blinka eller vad? Grundläggande instinker - hallååå?"

.

Just koordinationsförmåga tycker min hjärna är fruktansvärt överskattat. Varför ska den behöva sitta och dirigera och göra finliret? Hjärnan blev så nöjd med hur organisationen fungerade när jag var i femårsåldern så den bestämde sig för att inte ändra på ett vinnande koncept. Att detta var back in the 80's där hela årtiondet var ett enda stort exempel på ett ovinnande koncept har min hjärna totalt ignorerat. Men eftersom han kunde skära ner ganska mycket på arbetskraften där så fick han ju omplacera dessa till andra avdelningar. De flesta hamnade på avdelningen för onödigt vetande.

Hur rekryteringen av bemanning för avdelningen gällande social kompetens har jag inte riktigt fått klarhet i. Jag har hört rykten om att det egentligen någon sorts hönsfarm där av någon anledning.

Annars på jobbet idag så tappades det bort en katt. Efter halva dagen insåg jag nämligen att jag inte sett Gustav (den borttappade katten) sen frukost. Detta efter att Missan (den andra katten) tilldragit sig min upmärksamhet genom att föra allmänt väsen. Efter att jag kommit till insikt så insåg jag också att det kanske var läge att leta upp den andra katten. Katter har nämligen en förmåga att sätta sig själva i klistret genom att bli ute- och/eller innestängda på ställen, fastna på andra ställen eller helt enkelt bara försvinna i tomma intet för att sedan dyka upp igen från exakt ingenstans. Just det där tomma intet är kanske inte riktigt lika bekymrande som inne/utestängandegrejen. Mest för att vi inte vet vad tomma intet är. Men en allmän gissning är att om tomma intet nu var så överjävligt så skulle väl katterna inte envisas med att bege sig dit.

.

Men nu var det just inte tomma intet som jag misstänkte att Gustav befann sig i. Därför började jag leta. Och Missan var minst lika engagerad som mig själv så hon letade också. När jag stod i köket och låtsades plocka fram mat (för att locka fram Gustav) så stod Missan bredvid. Först väntade hon på maten men sen så gick hon runt och kikade som för att se vart Gustav var. Sen gick jag och kikade i sovrummet - Missan följde efter och glodde och jamade lite. Jag gick till vardagsrummet och kollade under soffan - Missan kom kubbandes och lade sig och kikade under soffan hon också. Jag gick ut i hallen, och tro på fan att Missan följde efter och såg sig omkring hon också. Sen så sprang hon i förväg in i det andra sovrummet (även om jag nu var på väg dit eftersom det var det sista stället att leta på) och efter att vi kollat under sängen och på skrivbordsstolen så gick hon till garderoberna. Där ställde hon sig och krafsade på den ena dörren. Och tro på fan (igen!) att kattskrället hade rätt! Där inne låg Gustav, inte ett dugg upprörd eller tilltygad efter att vart instängd i en garderob halva dagen. Men han hoppade ut därifrån iaf och Missan blev utsedd till dagens hjälte av mig själv.

.

Allt som allt en fruktansvärt rörande och fantastisk historia inser jag såhär i efterhand. Jag borde nog skriva en bok och göra en film om denna bragd. Det kan ju vara så att detta var en sak som var snäppet roligare när man upplevde det än när det återberättades. Som motsatsen till tex koncentrationsläger, som säkerligen är mycket roligare att få berättat för sig än att vara med om. Jag är ju inte säker, men det känns som det.

.

Nej nu ska jag försöka skriva några ord på min uppsats istället för att ha den dåliga smaken att skoja om folkmord. På tal om skämt om folkmord så är detta en av mina favorit ragecomics ever:

Snälla gå in och kolla. Det är ju asroligt.

But why? sa jag.

Ojsan. sa jag.

.

Så sen åkte jag hem och försökte läsa in mig på rättsfallen. Tillbaka till skolan för lektion i tre timmar. Sen skulle jag träffa en gammal klasskamrat som skulle låna mig böcker att tentaplugga med. Han blev lite sen.

När jag kom hem runt halv sex så blev jag och Em osams över någon skitgrej och höll på och tjafsade om det ett tag. Sen var vi tvugna att äta. Efter det skulle jag ner till stan och lämna nyckel till hon som skulle jobba för mig. Jag glömde ta med nyckeln först! Vi var tvugna att vända med bilen.

.

När klockan var ca 20.00 igår kväll började jag tentaplugga. Halv elva gav jag upp och insåg att jag nog inte skulle lära mig något nytt ändå. Det var bara att hoppas på att den här tentan skulle innehålla frågor jag kunde.

Det gjorde den. Typ. Sannolikheten är stor att jag kuggar den här tentan också. Och att jag missar med en si så där 3-4 poäng den här gången också. Men jag orkar inte bry mig.

.

Annars så glömde jag en lektion i tisdags för att jag trodde att den skulle vara på onsdagen. Fast jag visste att jag jobbade på onsdagen. Och att jag kunde gå på lektionen för att den var dagen innan jag skulle jobba. Likförbannat kopplar inte min hjärna ihop alla dessa delar utan gör lite som den själv vill och tänker: Gud vad trevligt med en ledig eftermiddag! Då kan jag dammsuga lite.

.

Om ni kollar mitt förra inlägg så är det från i tisdags. Inte ett ord om någon lektion. Om ni tittar ännu en gång så ser ni att det är skrivet runt fem-tiden. Hade jag skrivit det två timmar senare så hade det stått med att Em nyss kom hem och frågade mig hur det var i skolan. Och att mitt svar var: Huh?

.

Det är när jag mår såhär som hela mitt system jag byggt upp bara fuckar ur. Jag kan ju uppenbarligen vara organiserad och komma ihåg saker. Även om varenda gång jag kommer ihåg något så resulterar det i ett utrop från mig: Jag kom ihåg en sak!

Ibland med tillägget: Hörde du? (och/eller) Vet du? Jag kom ihåg en sak!

Jag vänjer mig aldrig vid att komma ihåg saker. Det är en sån där sak som jag räknar som livets små mirakel och som alltid är en mindre bragd. Komma ihåg saker vs springa ett marathon. Komma ihåg saker är häftigare. Seriöst.

.

Men alltså. När jag mår såhär så faller allt. Och jag måste börja om från början med att få in rutiner. Det är skitsvårt. Och tar massa energi och tid från andra viktigare saker.

.

Om jag någonsin får alzheimers så kommer vi inte märka det. Jag lovar, inte ens när jag börjar gå ut utan byxor eller glömmer bort vart jag bor så skulle bekymra mig. Det är ju bara som en vanlig sketen tisdag i mitt liv.

.

Som det ser ut nu så mår jag skit. Men det är ett väldigt relativt skit. Jag mår sämre än på länge men myyyycket bättre än vad jag gjort vid den här tiden på året tidigare år. Det är fantastiskt att kunna må skit och bra på samma gång. Men varför skulle jag börja göra saker som vettigt folk nu när jag aldrig gjort det innan?

.

Det går skit i skolan också. Jag kuggade på senaste tentan men jag skyller delvis på en svinig lärare med sviniga frågor om saker han knappt nämt. Inte schysst. Nu är det B-uppsats som gäller, den går också skit. Det är som ett genomgående tema i mitt liv just nu känner jag  men vill åter igen påpeka att jag ändå är jävligt nöjd och mår relativt bra. Allting är realtivt mina vänner.

.

När det kommer till uppsatsen så är det så att jag bara skriver massa ord utan varken mening eller mål. Det känns lite som när jag var liten (innan jag kunde skriva) och bara kluddade sida upp och sida ner på hur många sidor som helst och sen häftade ihop det och sa att det var en bok. Tack mamma för att du lät mig slösa hur mycket papper som helst för att jag skulle få leka författare och förlåt alla skogar som gick åt.

.

Jobbet går iofs bra. Men jag har tröttnat. Det gjorde jag förstås för längesen. Jag tröttnar alltid. På allt. Förutom Em och choklad typ. Sökte ett nytt jobb igår som nämndsekreterare. Mest för att jag behövde komma igång med att söka jobb. Jag borde ju vara klar efter nästa termin. Borde vart klar nu till sommaren redan så längre än så tänker jag inte plugga. Jag kommer vara livegen till CSN annars. Redan nu börjar jag få brev om att de funderar på att ta mitt förstfödda barn. Men där går de nit i så fall för då får Em föda fram ungarna istället. Ha!

.

Jag vill inte ens ha det där jobbet. Det var ju på heltid och får jag det kommer jag aldrig läsa klart. Och jag känner inte för att ha ett par, tre hundra tusen (40 tusen miljarder!) i skuld utan en examen.

.

Nu ska jag göra en klassiker och se till att diska och städa innan min kära sambo kommer hem. Vi ska ut och springa sen. Om jag ska vara ärlig börjar jag bli ruskigt trött på det. Men varvet är ju nästa vecka så sen får vi vila oss lite. Inte för mycket iofs. Vi ska bestiga berg i sommar så vi måste vara ganska vältränade för det också.

.

Ja, jag hoppas jag återkommer snart. XOXO (jag har sett på Gossip Girl ett par gånger nu. Man ska tydligen avsluta så)