Veron

När jag mår lite si så där så passar så gott som alla deppiga låtar mig. Jag antar att det är så för de flesta förstås. Men i mitt fall handlar allt om min sjukdom. Ett bra exempel är  "Love the way you lie" med Rihanna. Den lyssnar jag på en hel del för tillfället. Men istället för att jag har en ond sambo som sår mig så har jag en ond sjukdom som slår mig. 

Min psykolog säger att hänger upp mig för mycket på att jag är sjuk. Med det menar hon att det är ett jävla tjöt om det hela tiden. Jag förstår inte vad hon menar.

Det är en massa blaj om att "sjukdomen inte definierar vem jag är" och att jag inte ska "tillåta den ta över mitt liv".

.

Bullshit. Jag lovar och svär att jag hade vart en annan om jag inte vart sjuk. Och den har tagit över mitt liv. Jag försöker ta tillbaks det men det är inte så jävla lätt när man bara har kontroll över det ett par, tre månader om året.

.

Jag har träffat andra människor som tycker att jag inte borde berätta att jag är sjuk. De tycker inte att det är nödvändigt. Kanske är det så. Men samtidigt så vet jag ju aldrig vad som händer imorgon eller nästa vecka. När jag blir efterbliven pga ångest eller bara inte dyker upp eller svarar i telefon för att jag ligger hemma och vill dö en smula så brukar jag uppfattas som 1. Efterbliven, 2. Oförskämd och 3. Dum i huvudet. Om jag då förekommit mig själv och berättat ur det ligger till så är folk oftast lite mer förstående. Inte alltid dock. Men det är faktiskt NAP (NAP är en hint till alla som läst Liftarens Guide till Galaxen. Har ni inte gjort det så är det också NAP)
.
Nu ska jag ta tag i mitt liv och packa färdigt så jag kan gå och lägga mig. Tur att jag ska åka buss i 2½ timma imorgon. Då kan jag sova där.

.
Jag sitter och försöker samla ork att laga mat som jag kan ha till matlåda imorgon. Sen ska jag städa och packa. Imorgon åker jag till Örebro med jobbet och kommer tillbaks först på söndag. Em är iväg på begravning och kommer också tillbaks först på söndag. Tyvärr lite tidigare än vad jag gör så alltså måste jag städa nu :P

..när det är tomt bland "senaste händelser". Där brukar annars de senaste inläggen och kommentarerna stå. Men nu var det lika tomt som i min mage. Jag är hungrig.

.

Annars händer det massor och inget i mitt liv. Jag går inte i skolan, det är ganska skönt. Jag jobbar massor, det är både bra och dåligt. Det är, som de flesta vet och anser, ganska tråkigt att jobba. Men på plussidan så får jag betalt för det. Och pengar behöver jag ju.

.

Jag sköter mig utmärkt som arbetsledare också förutom att jag inte lyckats fixa till ett personalmöte. Men det är lurigt.

.

Jag och Em hinner som vanligt aldrig träffas. Vi jobbar omlott hela tiden så nu nästa måndag och tisdag så är det första dagarna på tre veckor som vi är lediga samtidigt och också befinner oss på samma ort. Självklart har vi apmycket att göra. Julklappsinköp bland annat. Frisörbesök och psykbesök också.

.

Min psykolog tyckte att det vore bra om Em följde med så att hon fick träffa henne. Gissar att de ska snacka ihop sig om någon hemlig plan :P Jag är lite ambivalent när det kommer till min psykolog. Jag gillar henne inte riktigt. Men samtidigt är hon trevlig och det verkar som om hon vet vad hon håller på med så det kanske är lika bra att hålla fast vid henne. Sen vet jag inte om jag gillat någon av mina samtalsterapeuter särskilt mycket. Det är svårt att uppskatta folk som tvingar en att sitta och diskutera saker som man helst förtränger vecka ut och vecka in.

Speciellt eftersom jag inte vet om jag blir mycket bättre av det. Men jag vill tro att det är för att jag aldrig blivit riktigt "färdig" med min terapi någon gång.

.

Jag gillar verkligen inte att gå i terapi. Det är förjävligt. Det är jobbigt för själen och inte särskilt uppmuntrande alls. Jag vet att det blir bättre längre fram när jag blir bättre men fram till dess är det bara drygt. Men vad ska man göra? Jag vill ju bli bättre. Eller ja. Vill och vill. Om jag ska vara ärlig så när jag är nere så skiter jag fullständigt i om jag blir bättre. När jag mår som sämst vill jag inte alls bli bättre. Men jag _måste_ bli bättre.

För Ems skull och för min familjs skull. Jag kan ju inte gå runt och vara tokig jämt.

.

Så det för räcka för den här gången. Nu ska jag försöka få i mig lite mat. Em är i Skövde och då brukar jag svälta under tiden. Inte särskilt roligt att laga mat till mig själv bara. Om jag skulle bli singel skulle jag aldrig äta mat.

.

Om ni nu inte ser något mellanrum så förstår ni vad jag menar. Tryckte nämligen på enter två ggr efter "Såhär:"et. Skulle det däremot vara ett mellanrum så är det lika dumt för det innebär då att jag bara inte kan göra mellanrum på inlägget innan det här. Allt som allt superpuckat!

Inget jag är stolt över precis. Men jag måste bara kommentera att jag tycker att det är så sorgligt att syskon kan gå i flera årtionden utan att prata med varandra.

.

Jag älskar mina syskon så fruktansvärt mycket och jag kan inte föreställa mig hur jag skulle klara mig utan dem. Vem ska jag ringa till när jag undrar hur mycket en grävskopa kostar att hyra till mitt projektarbete om inte min bror? Vem ska jag prata med om jag vill ha tag på någon som håller med mig om alla idiotiska saker jag kommer på om inte min syster?

.

Min syster har redan fått ett långt inlägg så det här tänker jag tillägna min bror.

Min bror är världens bästa bror och en fruktansvärt tålmodig sådan. Från han var fyra fram till han blev 11 så hade en riktig pain in the ass syrra. Det året han fyllde 11 så fick han _ännu_ en. Även om han kanske kände sig lättad efter ett tag då han insåg att han kommit ur min skottlinje lite då jag och min syster bråkade mest jämt hela tiden.

.

Min bror har alltid försökt vara storebrorsaktig mot mig men ibland har det slutat lite illa. Delvis för att allting vi tog oss för kanske inte var helt genomtänkt men också för att han hade världens klumpigaste syster. En sak som jag minns så himla väl var när han skulle öva slagskott (jag _veet_ att jag berättar detta för alla bror men det är roligt). Min bror spelade hockey på den tiden men det var på sommaren så han hade någon jävla plywoodskiva eller nått som han stod och slog pucken ifrån. Efter att han tröttnat på att skjuta mot garagedörren så tyckte han att jag kunde vara målvakt. Han skulle ju ändå inte skjuta på mig så det var ju ingen fara... Och till hans försvar så sköt han inte på mig men pucken studsade i gräsmattan och rakt på mitt smalben. Jag blev, som vanligt, vansinnig och gormade och skrek. Min bror som aldrig blir arg och inte brydde sig nämnvärt när jag blev arg förstod inte vad som var felet och tyckte, som vanligt, att jag överdrev det hela.

.

Ett av mina roligaste minnen är när jag låg på mitt rum och var halvt döende av bakfylla och ynkade mig. Jag var bara 17 och fick inte dricka alkohol men just för tillfället orkade jag inte bry mig om vad min mamma skulle tro för jag behövde desperat en hink. Några timmar senare när jag blivit lite bättre så kommer min bror in och berättar att han hade sagt till mamma att jag hade mått illa redan kvällen innan och att jag nog blivit magsjuk. Jag stank öl (på den tiden drack jag Budweiser) och bakfylla överlag så betvivlar starkt att min mamma trodde honom. Men det var väldigt omtänksamt utav honom.

.

Nu för tiden träffar jag min bror väldigt sällan men han är min (och mina vänners och folk på jobbets) allt-i-allo när det gäller frågor om datorer eller kommunalarbetargrejer. Och min bror svarar jättegärna. En gång smsade jag och frågade jag om gruset som de använde hette "singel" (för jag sa det till Em men sen blev jag tveksam) svaret var tre sms långt och berättade om alla sorters grus som fann samt olika slags gropar. Där är vi väldigt lika jag och min bror. Jag gör gärna så jag också. (Eller hur Sandy? ;) )

.

Nu blev det här lite spretigt men det är ni väl vana vid, vid det här laget gissar jag. Jag sammanfattar som vanligt: Syftet med inlägget var att berätta att jag älskar mina syskon och tycker att de är toppen!

.

På tal om ngt helt annat så hade jag tenta i projektledning idag. Som vanligt så _tänkte_ jag på att tentaplugga i en och en halv vecka och sen pluggade jag aktivt i typ 16 timmar fördelat över en 28-timmarsperiod. Jag började igår runt tio på morgonen och slutade idag tio i två. Tentan började klockan två.

.

Om jag bara kunde få tummen ur och plugga aktivt lite oftare så skulle jag kunna en miljard saker. Tentan kändes faktiskt som den gick bra. Och som vanligt så gäller regeln: Klarar jag den så är jag ett geni!