Veron

Hann knappt komma fram till K-town innan det var dags att vända. Ems morfar är väldigt sjuk och hon ville att jag skulle komma hem till Skövde igen. Så nu sitter jag på tåget efter att ha avklarat ett kort arbetspass. Väskorna är packade med diverse allt möjligt. Fick lite panik när jag inte riktigt vet hur länge jag ska stanna. Jag ska jobba igen först på fredag. Blommorna glömde jag vattna kom jag på nu. Det var ju skit. Katterna är ju redan bortlämnade som tur är.
Risken är alltså överhängande att det blir dåligt med bloggande den närmsta tiden. Men jag återkommer så snart jag får tillfälle.

Nu så har midsommaren avklarats utan några större misstag. Möjligtvis så blev inte mina cup cakes som jag bjöd på så jävla goda. Jag får göra om och göra rätt en annan gång. Men jag var lite stressad.
Jag jobbade fredag förmiddag och efter jobbet skulle jag hem och pynta muffins så att de blev cup cakes, rulla upp håret på rullar och packa i största allmänhet. Som tur var kom min syster till undsättning och hjälpte till både med rullandet och pyntandet. Sen skulle vi försöka packa in allt i bilen. Tre människor av honkön i sina bästa år medelst en hel del packning. 24 stycken cup cakes på en plåt. Två stycken mycket missnöjda katter i varsin bur. 20 papiljotter i mitt hår. Ett lättare magsår och massor med snus. De sista var Ems. Hon hanterar inte heller stress särskilt bra.

Efter en del om och men, bland annat ett stopp för att dumpa Ozzys protestkorv (hans bajs alltså) i diket, så var vi äntligen hemma bland bönnera igen. Em ringde till vårt mål för kvällen och sa att vi bara skulle fixa oss lite och var på väg snart. Varför hon envisas med att säga så när det aldrig är sant vet jag inte. Det tog oss iaf två timmar och förti minuter att bli klara. Det var ingen som räknade det som "snart".
Midsommaraftonen skulle sedan gå i 50-talets tecken. Jag och Em var lika snygga som alltid och som vanligt så har vi inte ett enda kort på det. Jag ser fabulous ut i lockigt hår!

Jag frångick alla mina principer och skröt inte ett dugg om maratonet trots att jag hade chansen flera gånger. Jag fick en besviken blick från min syster idag när jag berättade det. Hon hade skrytit för kung och fosterland, det är så en riktigt Olsson beter sig!

Nej nu blev jag åksjuk. Jag åker buss och bloggar samtidigt. Och för att vara en som blir åksjuk av att stå på en vibrationsplatta så har jag lyckats blogga riktigt mycket. Ni får hålla till godo med detta tills vidare.
Hoppas ni också hade en trevlig midsommar!

Edit: Såg kort på mig själv från midsommar. Jag som vanligt inte riktigt klock ut. Jag är _apful_ i lockigt hår!

Innan vi flyttade till K-town så bodde vi i en fin liten tvåa med balkong. Mina katter tyckte om tvåan och extra mycket tyckte de om balkongen. Ozzy, som är den äldsta katten, hade en liten incident då han bara var liten kattunge. Han trillade ner från tidigare nämnda balkong. Ingenting att hetsa upp sig för då vi bodde på första våningen och det var vinter så han landade mjukt i en snödriva. Dock blev han lagom avskräckt då han sen dess kunde vistas fritt ute på balkongen utan några försök till att rymma. När vi sedan skaffade Bono så behövdes inget fritt fall utan han höll sig på plats ändå. Kanske Ozzy skrämde honom med sin skräckupplevelse.

I vår nuvarande lägenhet har vi också balkong. Skillnaden är bara att istället för ett fall på en och en halv meter ner i en buske så skulle ett fall från den här balkongen vara sex meter rakt ner i asfalten mitt utanför våra två(!) lokala pizzerior. Av förklarliga skäl får alltså våra katter inte vistas där. Vi vill ju inte skrämma bort gästerna med katt-splatter på gatan och inälvor på uteserveringen.

Därför kan ni nog förstå den lättare paniken jag fick när det gick upp för mig varför det plötsligt började dra så kallt. Alla fönster var ju stängda. Hade jag månntro lämnat balkongdörren på glänt? Tänk för att det hade jag, men jag hade glömt vrida ner handtaget så att spärren gick i. Så när jag kommer utspringandes på balkongen (inte så fort, lägenheten är inte så stor. Hinner inte riktigt få upp någon fart) så hittar jag två katter som sitter förnöjt på räcket och spanar. GAHHHAHAHHH! tänker jag men kommer på just nu är nog inte läge att skrika skrällena. Det behövdes inte heller för de slank in genom dörren och in under sängen fortare än kvickt.

Jag tänkte avsluta anekdoten med att säga att visst avskyr jag mina katter med jämna mellanrum men jag vill ju inte ha ihjäl de små liven för det. Men nu har Ozzy fått spel igen och Bono står vid balkongdörren och försöker ta sig ut. Så nu vet jag inte vad jag ska tycka.

Jag försöker ladda upp en bild där Bono står på balkongen och spanar. Den förra, ofarliga, balkongen. men det går inte. Fixar det imorgon. Nu är det kvällen och kattgos på schemat hävdar Ozzy. Han fläker ut sig över halva tangentbordet.
Hasta la vista.

(här hade jag velat infoga en filmsnutt när någon säger "Are you a chicken? Ba-pa-pa-pa-pa-pa!" men jag kunde inte hitta ngn)

Jag är en fegis. Skulle på Boxercise idag med min syster. Men hon fick migrän och då våagde jag inte åka själv. Jag avskyr att jag är en fegis, men uppenbarligen inte tillräckligt mycket för att sluta vara en fegis :P Nu ska jag istället öva på frippor tills på fredag. Fick ju ett bra tips här bland kommentarerna, det tackar jag för!

Det har kommit till min vetskap att det tydligen finns en argentinsk fotbollsspelare som också kallar sig för Veron. Han har t o m tagit mitt smeknamn "lilla häxan Veron". Det är såklart väldigt smickrande att se att min läsarkrets nu har tagit sig globala nivåer och att mitt namn äntligen blivit så vida omtalat att man väljer att döpa sina barn och/eller sig själv efter mig. Ändå skulle jag vilja framföra några enkla krav för att få använda sig av mitt namn i olika sammanhang för att undvika några otrevliga stämningar. Och med menar jag både stämning som i atmosfär och stämning som i åtal. Här nedan följer min kravlista:

Jag vill ha 50 % av allt folk tjänar som använder sig av mitt namn.
Alla som heter Veron måste ha en tröja med en bild på mig på sig hela tiden.
De ska också avsluta alla meningar med "Veronica är bäst", "Veronica for president" eller "Veronica, ni vet att ni vill vara hennes vän".

Jag har också författat ett brev till Juan Sebastián Verón (den argentinska fotbollsspelaren). Men eftersom min spanska är ganska undermålig så använde jag mig av Google Translate. Detta tillförlitliga verktyg kan ju bara inte misslyckas. Jag översatte det till engelska också.  

Estimado Juan Sebastián Verón! Me han alertado que han hecho la libertad de hacer uso de mi nombre en contextos oficiales. Este estimado no es significativamente fuera de mí y me gustaría hacer algunas exigencias por lo que creo es razonable que me sustituirla.

Quiero 50% de todo lo que usted gana.
Todos llamado Verón debe tener una camiseta con una imagen de mí todo el tiempo.
También debe poner fin a todas las frases con "Verónica es la mejor", "Verónica del presidente" o "Verónica, sabes que quieres ser su amigo."

Puede ponerse en contacto con sus disculpas y preguntas acerca de dónde enviar dinero a [email protected]
Gracias por adelantado!



Dear Juan Sebastián Verón! I have been alerted that you have made it the freedom to make use of my name in official contexts. This estimated is not significantly out of me and I would like to make some demands for what I believe is reasonable for you replace me with.

I want 50% of everything you earn.
All named Veron must have a shirt with a picture of me on all the time.
You should also end all sentences with "Veronica is the best", "Veronica for President" or "Veronica, you know you want to be her friend."

You can get in touch with your apologies and questions about where to send money to [email protected]
Thanks in advance!







Nu ska jag luta mig tillbaks och vänta på att stålarna ska trilla in.

Edit: Jag såg nu ett delar av texten har blå bakgrund. Jag har ingen aning om varför det blev så. Jag såg det när jag publicerade texten men trodde då bara att det var mina ögon som såg lite vajsing. För utomstående kanske det kan verka lite konstigt att jag inte ser skillnad på blått och vitt sådär på rak arm men för folk i min närhet(och min trogna bloggläsare) är sånt här vardagsmat. Vi kan alla bara hoppas på att jag aldrig kommer bli tvungen att vara ögonvittne i en viktig rättegång.
Och jag orkar inte försöka fixa det heller. Det får helt enkelt vara så. Ytterligare ett bevis på min dumhet.

En kort sammanfattning av dagen. Upp, packa grejer för att åka och sola, ner till stan för "en snabb vända". En lång vända på stan, hittade grejer till midsommar, räddade en humla som var fånge inne på Burger King, systemet sen hem igen utan att hinna sola. Vänta på Em som besökte vårdcentralen i 1(!) timma, utomhusgympa vid universitetet (dagens instruktör var _grym_, det var fler än en gång jag ville gråta en skvätt), duscha supersketasnabbt, ICA Maxi, handla för 800 kronor dineros och ändå glömde vi toapappret, hem och nu ska jag sova.

Hepp!

Imorse när jag gick upp och skulle åka till jobbet så passade jag på att kolla vädret. Jag har en ovana att inte göra det och därför få en del otrevliga överraskningar när jag tror att det är sol och det regnar eller jag tror det är -20 som dagen innan och sen när jag kommer ut med overall så är det visst plusgrader ute. Det tillsammans med en annan ovana jag har, att aldrig vara i tid, gör att jag helt enkelt får frysa, svettas ihjäl, bli dyngsur osv med jämna mellanrum bara för att jag inte kikar ut genom fönstret.
Men imorse kollade jag alltså vädret (och ut genom fönstret). Det stod att det skulle bli strålande sol hela dagen. Sol, sol, sol, sol. 
Typiskt, tänkte jag, jag som ska jobba. Sen tänkte jag: WohOOO! Jag slutar klockan tolv! In your face världen! och satte igång att packa. Jag packade handdukar, sololja, fika, musik att lyssna på och böcker att läsa. Ibland så kan jag också ha lite framförhållning. Så mellan 8 och 12, när jag jobbade, så tänkte jag mest på att jag skulle åka till Kroppkärr, lägga mig och steka och inte göra något annat än att vända på mig någon gång i halvtimman. Jag passade på att titta lite längtande ut genom fönstret emellanåt och titta på den klarblå himlen, de skrattande barnen som lekte, de rosa enhörningarna och regnbågarna av glass som fanns där ute. (Det kändes så. Solen sken iaf).
Så slog klockan äntligen tolv, jag skulle få sluta i tid för en gångs skull och jag skulle hinna med den där bussen jag planerat.

Ni vet i film när det blir dåligt väder och molnen tornar upp sig på ett par sekunder? Precis när huvudpersonen kliver utanför dörren? Det var mer eller mindre vad som hände. Från ingenstans så kom världens största moln och ockuperade större delen av himlen. De har hängt där sen dess. Inte ens lite regn har de skvätt fram. Alltså har de vart där till ingen nytta. Jävligt oförskämt om jag får säga det själv. Jag har inte heller gjort någon nytta mer idag. Jag blev arg och åkte hem och vilade mig en stund. Nu ska jag sätta igång den obligatoriska städningen inför att Em ska komma upp. Till det lite vin och min låtlista med musikallåtar.

Jag är sur, bitter och tvär. Har haft en riktigt sugig dag på jobbet. Vi skulle var funktionärer på ngn friidrottstävling för barn och ungdomar med diverse handikapp. Jag visste redan innan att jag skulle få skit för min brukare blir lätt irriterad när hon blir stressad. Så det var jag förberedd på. Men att tävlingsledaren och föräldrar skulle ge mig skit för saker jag inte hade ngt med att göra ingick inte i planeringen. De var också stressade och vi gjorde fel det kan jag erkänns. Men bara för att jag råkade hålla i pärmen så innebär det inte att jag är allvetande eller att jag har ansvar för allt. Jag råkade bara gå förbi när någon ville bli av med en pärm.
Så från klockan sju imorse fram till klockan två så fick jag agera allmän slasktratt för folk med diverse klagomål. Mellan nio och två så tillbringades även största delen av tiden i ösregn. Vi skulle vara funktionärer vid kulstötningen. Jag vet inget om kulstötning. Alls. Men bara för att jag höll den där jävla pärmen så var jag tydligen chef. Jag ska aldrig mer hålla i pärmar. Sen fick jag skäll för att papprena i pärmen var blöta, trots att de var dyngsura när jag fick pärmhelvetet. Och att jag stod under ett paraply hela tiden. Samt att det var jag som påpekade att papprena var blöta från första början. Ja och så fortsatte det. Regn, regn, ren, skit, skit, skit.

Sen tog dagen äntligen slut halv sex och då åkte jag hem. Känner mig i behov av en karatefylla och utgång men jag har inga vänner i den här stan. Förutom min syster och hon ville inte. Min plan två var att ringa och beklaga mig för min flickvän men hon är iväg på festligheter införskaffandes den karatefylla som jag behöver.

Ja. Så därför är jag sur, bitter och tvär. Jag känner mig helt förstörd. Men nu ska jag läsa min Serieparadentidning jag köpte och se om Dilbert kan få mig på bättre humör. Dilbert och rödvin/sprite.

Förstår inte hur jag ska orka jobba heltid i framtiden. Det här blir min 3:e(!) dag på raken och jag är helt slut. Just ni känns tre veckor ledigt ganska behövligt(?). Annars händer inte så mkt mer idag än att vi ska på vibrationsträning efter jobbet. Det är också en grej som ingår i gratisgympan, men det kanske jag redan sagt? Det ska helt klart bli intressant.

Idag har jag jobbat större delen av dagen. Och med det menar jag att jag befunnit mig på jobbet men mest läst 1984 eller tjötat skit. Jag blev också bjuden på gratis silllunch av KBAB. Det vill säga, min brukare blev bjuden och då passade jag på att äta jag också. Nu äter jag ju inte sill oavsett om jag är vegetarian eller inte men snål som jag är så smockade jag i mig några potatisar och lite ägg så kunde jag spara min matlåda till imorgon!

För övrigt så har jag vart en värdelös vegetarian det senaste halvåret eller så. Man skulle kunna säga att jag inte alls vart särskilt vegetarisk. Men nu tänkte jag skärpa mig med det igen. Idag är min andra dag som vego! Oj oj oj vilka uppoffringar jag gör för djuren och mänskligheten överlag. Ni är välkomna att skicka era tackgåvor anytime.

Ikväll har syster, Em och jag vart på gratisgympa! Så ekonomisk jag har vart idag. Det var typ Friskis-gympa utanför universitetet och jag och syster var mest glada över att slippa springa. Även om vi efter ett par minuter och några _fruktansvärt_ avancerade rörelser insåg att det där med koordination nog inte var vår grej ändå. Nu hade jag väl fått en hint om det när jag dansat runt till min Zumba-dvd jag har här hemma. Dans i mitt fall innebär att jag viftar hejvilt med benen och armarna och hoppas att jag någon gång råkar synka med de rörelser som de gör på TVn. Det brukar gå dåligt. Men det fanns folk som var värre än mig, tackgodegud för det. Det var några tjejer som bara gjorde allting fel, hela tiden. Om knäna skulle upp så tog de steg åt sidan, armarna åt sidan = hälkick mot rumpan. Unt so weiter.
Sen var det några äldre muslimska damer som kom med sjalar och massa kläder och smycken. De såg ut som de skulle till affären och vi trodde de bara gick förbi och skulle titta. Men det gjorde de inte. Den ena tanten var säkert 70 år gammal men hon hoppade och gympade hon också. Hon såg för skön ut. Men det var roligt! Nu så har de massa sån gympa runt om i stan som vi ska åka på. På torsdag så ska vi på träning med vibrationsplatta, det ska bli spännande. Och allt är gratis. Ka-tching!

Slutligen för idag ska jag bara säga att 1984 är fanimig världens bästa bok! Det är nog sjätte gången jag läser den. den enda boken jag läst fler gånger är Liftarens guide till galaxen men det är bara för att jag haft den längre i min ägo.
Så läs den och Djurens Gård. Pronto!

De är ju för sjuttsingen fula allihop utom fashionista-modellen och den här. Och kanske nån mer. De flesta är iaf fula. Dåligt!

Heter det designerna förresten?

Kroppkärr, vad är det för jävla namn på en sjö? Ett kärr fullt med (säkerligen döda)kroppar i. Myyysigt.
Förutom det otrevliga namnet så är den otrevlig att bada i. Sumpig botten som man liksom sjunker ner i lite också är den lite dyig så man är smutsigare efter man har badat. Väldans obehagligt rakt av. Men att titta på och ligga bredvid och sola duger den bra till. Och plaska med fötterna i lite grann.

Annars så har jag sträckt mig i axeln. Jag fick för mig att jag skulle spela baseball på Wii. Förutom sträckningen så blev jag redigt förbannad också för jag är så jävla dålig på baseball (och tennis, bowling och boxning). Jag är fullt övertygad om att spelet fuskar. Ni kan lägga till TV-spel och data-spel till min lista över saker jag avskyr.

De senaste dagarna har mest präglats av ångest känner jag såhär i efterhand. Jag har haft en så där ont i hjärtat och en gnagande oroande känsla i magen hela tiden. Det är säkert därför jag vart så trött.
Jag vet inte hur jag ska få den att släppa heller. Också har jag tråkigt. Men jag orkar inte hitta på något. Eller mest vill jag inte gå utanför dörren. Och här inne har jag gjort allt som går att göra. T o m städat! Jag borde ut och motionera mig lite, men nu är det lite sent. Också måste jag byta om. Och duscha sen. Blääää.

Ja imorgon blir det lite mer fart och fläkt i mitt liv iaf. Jag jobbar resten av veckan. Göööött. Sen är jag mer eller mindre arbetslös fram till vecka 29. Inte riktigt lika roligt. Jag hoppas vi får en solig sommar så kan jag iaf åka ner till Kroppkärr och sola. Eller så skulle jag kunna göra den där B-uppsatsen som jag aldrig gjorde klart? Nääääeeeee. Jag hoppas jag har ngt roligare att skriva imorgon åt er.

Ja så är det nog. Jag är så trött så trött så trött. Jag har nästan bara sovit den senaste veckan. Ibland jobbat och eller ätit. Igår umgicks jag med min syster och hennes sambo ett par timmar också. nu ska jag försöka mig på att städa.

Det är inte för inte som jag har blivit förärad en diagnos som bipolär med borderlinepersonlighet. Det där med gråskala och mellanläge är inget för mig.

Jag ville bara meddela att jag har gått från att vara sämst till att vara bäst på bara några timmar. Jag är helt enkelt för bra för att vara sann. Jag måste väl erkänna att eftersom det är jag själv som utnämnt mig så finns risken för att bedömningen vart något subjektiv.

Jag kan tyvärr inte berätta varför jag är bäst eftersom det är en hemlighet än så länge men ni får tro mig på mitt ord.

Min kära särbo ringde precis. Hon skulle ut och springa. En mil. Jättebra och jättekul för henne. Inte lika roligt för mig då hon springer en mil på hennes fjärde löppass. Mig tog det typ två månaders träning.
Jag är fanimig alltid sämst. Inte ens en vecka fick jag vara bra. Jävla skit. Ja jag vet att jag är bitter och avundsjuk och att hon har tränat i hela sitt liv och allt det där. Jag är sur ändå.
Inte på henne såklart. Det kan ju inte hon rå för att hon är supersketabra på allt hon gör. Jag är sur på mig själv.

Men såhär är det alltid. Om jag ska vara ärlig så slutade jag vara nöjd med min bedrift att springa ett maraton redan i söndags kväll. Det var inte särskilt svårt, jag klarade ju av det. Och 14 500 andra personer. Varav en var en nästan 100 år gammal norrman (han såg så gammal ut iaf). Det var inte svårt och vi sprang jättelångsamt. Hade vi klarat det på 4.30 hade jag vart nöjd. Men nästa gång måste jag ju springa fortare än 4.30. Då har jag ju tränat i flera år.

Ja skit samma. Nu ska jag inte nämna maraton något mer på ett tag. Tills jag ska springa nästa. 2013 ser det ut att bli, det beror lite på huruvida jag klämmer fram en unge 2012 eller inte. Och om vi kommer med på arken och överlever jordens undergång förstås.

Ibland tror jag att meningen med mitt liv är att få alla er andra att känna er som genier.

Imorse när jag gick upp så tyckte jag att jag såg så jävla illa. Jag gör ofta det på morgonen innan ögonen kommit igång. Men det släppte aldrig riktigt och jag putsade mina glasögon flera gånger, t o m med fönsterputs, gnussade mig i ögonen och blinkade hårt en si så där 20 000 gånger. Inget hjälpte.
Senare när jag skulle sätta i mina linser så var linsburken tom. Jag lovar och svär att man kunde se hur det gick upp ett ljus för mig efter fem ruskigt långa och fundersamma sekunder (Jag stod inne på toan så jag såg mig själv i badrumsspegeln).

Jag hade haft linserna i hela tiden. Jag satte ju i dem igår innan vi skulle ut och springa.

Jag hade alltså gått runt med både linser och glasögon hela förmiddagen. Därav min suddiga syn.

Det är så dumt så jag kommer inte ens på en vitsig slutkläm.

Nu har man vart ute på en "premiär"-runda. I mitt nya liv efter maran. Post-marum som det heter på latin. Vi sprang 2,5 km i spåret. Kändes väldigt lyxigt faktiskt. Lite wild and crazy att bara springa så kort.
Men det kändes bra annars. Inga nämnvärda känningar. Benen var lite gingliga i början bara. Knäna och fotlederna höll inte riktigt stadigt. Men det blev det ordning på efter en stund.
Nu är vår nya plan att klara milen på 45 minuter. Det kanske jag har sagt? Det finns ett program för det också nämligen. Det tar 8 veckor så vi tänkte klara av det nu i sommar.

Nu ska jag ta min cykel och bege mig till Välsviken för att handla på toppen-ICA. Cykla är roligt. Och mycket lättare än att springa. Jag längtar redan tills nästa år då vi ska springa varvet och cykla tjej-vättern. Det kommer gå lätt som två plättar. Dvs dubbelt så lätt som lätt som _en_ plätt.
Jag kan lova er att nästa år efter jag cyklat tjej-vättern så kommer jag säga att jag hatar att cykla. Det gör jag varenda gång. Och varenda gång jag anmäler mig så tänker jag att "näh det var nog inte så jobbigt som jag mindes det." Också är det tusen gånger värre också blir jag jättearg. Ja det är väl bra att jag har någon nytta utav min egen idioti.

Eftersom jag är både lat och efterbliven så får ni klicka er vidare till min systers blogg för att se målgången.
Som ni ser så drar vi ifrån allihop med en _fruktansvärd_ hastighet! Kan inte för mitt liv förstå hur det kunde ta så lång tid att ta sig runt?

Tydligen så har det gjorts en film om en galen tysk vetenskapsman som syr ihop folk på rad. Mun mot röv. Som en tusenfotning tydligen. Även om nu tusenfotingar inte går runt med sina munnar mot andra tusenfotingars rövar. Det mest rimliga att göra om man ville skapa en mänslig tusenfoting borde väl vara att sy fast tusen fötter på någon?
Jag har hört ryktas om "filmen som får folk att spy" och till skillnad från de flesta andra så har jag därför undvikit att klicka på den länken. Men nu när jag reda på handlingen så var jag tvungen att titta. Det var fanimig något av det dummaste jag sett. Den verkade lika idiotisk som Hostel. Och vilka är idioterna som går och tittar och sen mår illa? Vad trodde ni skulle hända i en film som handlar om att folk blir ihopsydda med sina munnar mot andras rövar? Om jag skulle göra en kvalificerad gissning så kommer det hända en massa riktigt äckliga saker. Som att folk skiter i sin nästas mun. Och att folk spyr. Säkert så är det massa blod och gojs också.

Men jag måste erkänna att jag skulle kunna tänka mig att se den. På långsamspolning förstås. Jag är väldans nyfiken på vad den galna vetenskapsmannen har för syfte med det hela. Och om han har planer på att göra fler mänskliga insekter.

Vill bara säga tack till alla som hejat på mig och som gratulerat mig ang maratonet! Jag uppskattar det verkligen :)

Jag ska kanske lägga upp några bilder på hur jävla käck och hurtig jag såg ut under loppet så fort jag får dem. Vi får väl se lite hur jag ser ut på korten först. Jag blir ju inte så bra på bild och jag har en tendens att se ännu värre ut än vanligt när jag har sprungit en par - tre mil.

Men tack ännu en gång för supporten!

Jag har ju glömt att berätta. Jag har en båt i min hall!

Det är en av oss fyra i hushållet som fruktansvärt gärna vill ha en båt. En annan har försökt resonera med den båtsugne genom att säga att vi inte har plats för en båt, vi har inte tid att åka runt i en båt, tre av invånarna i residenset tycker inte ens om att åka båt, minst en av invånarna bli lätt sjösjuk, vi har inte råd att köpa en båt och så vidare i all oändlighet.
Den båtsugne har resolut vägrat lyssna på det örat och kommit med "lysande" argument som att denna någon ska ha båten i bagageutrymmet i bilen, båten blir utmärkt när denna någon ska åka och fiska (att vi inte har några fiskespön är inget hinder) samt att hon verkligen, verkligen vill ha en båt.

Och med denna vinnande argumentation och rea på uppblåsbara båtar på Ellos så blev resultatet att det nu står en kartong innehållande en gummiflotte i hallen.

Nu är bara problemet vad båten ska heta. Den måste ju heta något storslaget och grandiost. Eller något roligt. Gärna något gayigt. Bäst av allt om det är alla tre. Ni är välkomna med förslag :)

Nu bloggar vi bara runt, jag och min bloggvän Johan, i vår klubb för inbördes beundran tror jag. Igår bloggade han om att FB hade tipsat honom om rödvin enbart för att han var ett fan av Charlotte Kalla. Tydligen hade det stått att många som gillar Kalla gillar det där vinet. Johan undrade då, med all rätt, om alla som gillade Kalla var rödvinsalkoholister.
Detta fick mig i varje fall att fundera på alla förslag som man får överallt om saker som andra tror att man gillar. Allt det som man får utöver skräpposten i mailen alltså. Där jag förresten häromdagen fick ett mail med rubriken "Angående dina extrakilon". Tack för det bi-atch, tänkte jag.

ICA har ju en funktion knutet till ICA-kortet där man får rabatt på varor som man handlat ofta. Vad de räknar som ofta är lite svårt att veta dock. Jag har tex aldrig fått rabatt på mjölk trots att jag köper det varenda gång jag handlar. Däremot har vi fått rabatt på ketchup två gånger det senaste halvåret trots att vi bara köpt en flaska. En flaska ketchup vid ett inköpstillfälle skulle jag inte räkna som ofta. Jag skulle överlag vilja säga att ICA inte alls väljer ut varor som vi handlat ofta utan bara slumpar något vi handlat den senaste månaden. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att kanske en av tio av de grejerna vi får rabatt på är något vi handlat ofta. 6 av tio är alltså saker som jag bara köpt en gång, som ketchup eller en tub med kaviar. Om jag köpte en stor tub med kaviar förra månaden är väl sannolikheten väldigt liten att jag behöver någon denna? De sista 3 av tio är saker som jag aldrig har köpt utan som de bara hittar på. Oftast så "råkar" detta vara ICAs egna varor.

Spotify är ett annat företag som tycker de har rätt att gissa vad jag tycker om. Även om jag allt som oftast blir förolämpad av deras förslag. Bara senaste inloggningen så fick jag förslag om R.Kelly, Crasch Test Dummies och Erik Grönwall. Andra gånger har jag fått Per Gessle, någon annan jälva idol-deltagare och sånt bös. Som med ICA så är det kanske en av tio som faktiskt passar min musiksmak. Om inte ännu färre. Magnus Uggla liksom.

Sen så har vi telefonförsäljarna. De slipper jag. Inte för att jag är med i Nix eller så. Utan för att de ringer till min syster. Vi bor ju i samma hus men i olika lägenheter och heter faktiskt inte samma sak. Men av någon anledning så har försäljarna fått för sig att jag bor hos henne. Eller att hennes telefonnummer är mitt. Oavsett så är det fyra olika försäljare den senaste månaden eller så som ringt henne och velat sälja saker till mig.

Men nu när jag bloggar om det så ringer det såklart en försäljare. Från Ellos. De ville sälja försäkringar. "Har du ett heltidsjobb och är fullt frisk?". "Ha ha ha ha näe".
Då hade de visst inga erbjudanden som passade mig.

Nu börjar jag bli människa igen. Seriöst så är tiden efter maran tusen gånger värre än själva loppet.

När vi kommit i mål i lördags så kunde vi konstatera att oavsett hur jobbigt vi nu tyckte att det var att springa/jogga så var det ännu jobbigare att gå. Så fort vi stannade så började våra muskler krampa/torka ihop. Man kunde känna att de kröp ihop i ett hörn och grät. Vad vi än gjorde så gjorde det ont. Vi skulle ner till Östermalms IP och hämta våra tröjor och andra grejor. Utav någon anledning så tog vi trappan. Det var ett misstag. Fast å andra sidan så kändes allt vi gjorde som ett stort misstag. Dagens bästa, nästan lika bra som att komma i mål, var att det fanns folk som hjälpte till att ta av tidtagningschipen från skorna.
Jag måste understryka igen att allt gjorde ont. Allt! Om gå gjorde ont så gjorde det ännu ondarde att stå stilla. Om stå gjorde ont så var det hundra gånger värre att sitta. Att sätta sig ner var döden, att resa sig upp var värre än döden. När jag duschade så gjorde det ont att tvätta sig för huden hade ont.

Kvällen spenderades mest åt att gnälla och berätta om hur bra vi var ändå. Men trots värken kändes det ändå lockande att springa ett lopp till. Inte med en gång men om ett år eller två. Under natten däremot... då kände jag att det här var nog något av det dummaste jag någsin gjort. Enda gångerna jag mått sämre är när jag vart kanonbakis (här vill jag inflika att mina bakfyllor inte är som andras. Mina "riktiga" bakfyllor innebär 10-32 timmars vånda och minst 6-12 timmar spyende. Jag blir vinterkräksjukedålig. På allvar.). Enda gången jag vart i närheten av att ha så ont i kroppen är när jag haft 41 graders feber.

Ni som är mina vänner på fejjan vet att jag sedan spenderade söndagen med att "göra stan". Em har bara vart i Stockholm i jobbsammanhang och så i lördags när hon och min systers sambo åkte runt för att titta på oss. Så jag tog med henne till Drottninggatan (som inte var så mycket happening längre, vart fan är topshop?), gamla stan och slottet. Har inte vart inne på slottet sen vi var på klassresa i 6:an så jag tyckte det kunde vara en bra idé att kika där. Tyvärr så var tydligen inte slottsarkitekten inte ett stort fan av varken rullstolsburna eller funktionshindrade överlag. Inte en enda hiss eller rulltrappa skymtades. Vanliga trappor hade han däremor sett till att knövla in så fort det fanns tillfälle. Min kropp framförde ganska höjljudda protester angånde mitt envisa tradande upp och ner. Men om vi nu tagit oss dit så kunde vi lika gärna titta. Även om vi nog spenderade mest tid i trapporna än att titta på saker. Jag kunde liksom inte ta mig fram särskilt fort.

Efter detta hann vi med en jättepättekort sväng till min bästa vän Fritzo och hennes Pv för att säga hej och titta på deras lägenhet. Jag kände mig ganska dum för vi pratade bara om mig i den ynkliga kvarten vi hann vara där. Tro det eller ej men jag gillar inte att prata om mig själv. Det enda som jag ogillar mer än att prata om mig själv är att hålla käften bara. Så då blir det som det blir.

När vi sen stod på perrongen och väntade på Ems tåg så hände en lustig sak. Tanten i högtalarna sa plötsligt att alla fick se till att ta sig ombord på tåget mot Göteborg för dörrarna stängdes om 30 sekunder. Felet var bara att det inte fanns något tåg att kliva på. Som vanligt så fick folk panik och började gå fram och tillbaks och kika efter tåget. En kille bakom oss var övertygad om att han hade missat det. Jag förklarade att för det första så skulle nog tåget märka om det fattades en si så där 500 passagerare och för det andra så stod det på skylten att det var tio minuter försenat.
Tåget kom till slut iaf. Och vad jag vet så fick alla åka med.

Min egen bussresa förflöt ganska odramatiskt. Även om jag fick ganska många blickar där jag haltade runt på stationen. Jag skulle haft min maraton-tischa på mig. Och om folk glodde i Stockholm så var det ännu värre i K-town. Stockholmarna hade säkert något hum om att det vart ett maraton dagen innan men Karlstadborna trodde nog bara jag var allmänt handikappad och/eller drogpåverkad. De måste också trott jag hade världens sämsta kondis då jag blev helt slut och andfådd bara av att ta mig på bussen hem.

När jag äntligen kom hem så möttes jag av en glad överraskning också. Inte ironiskt glad utan glad på riktigt. Det enda katterna hade ställt till med var en liten kattspya på toagolvet! Inget kissande någonstans, ingenting förstört, ingenting uppätet och spyan låg inte på en matta utan på ett jättelättstädat linoleumgolv! Kan ju inte bli bättre!
När man har katter får man vara glad för det lilla. Katterna var glada över att jag var hemma också. Även om Ozzy var gladast över att se mina vita tofflor igen. Han gosade med mig i två minuter och skorna i en kvart. Sen la jag undan tofflorna. Ska ladda upp en film på det om jag lyckas lista ut hur man gör.

Att springa ett maraton är visst lätt som en plätt. Iaf i jämförelse med hur jobbigt det är och hur dåligt du mår efteråt. Jag har så _ont_ i kroppen och mår illa, känner mig febrig och allmänt miserabel. Idag tänker jag inte kliva ur sängen på hela dagen förutom när "naturen kallar" eller om jag vill ha en Piggelin (vi har såna i frysen). 
 

Tänkte ni ville höra hur lördagens bragd genomfördes. Så det får ni.

Loppet startade först klockan två så förmiddagen spenderades med att vätske- och kolhydratladda. För att inte vara fulla i magen så laddade vi mest med jos som vi blandat i sinnessjuka mängder koldhydratpulver i. Med min löparmage i åtanke så knaprades även en, säkerligen ganska ohälsosam, mängd Dimor. Jag gissar att jag kommer att vara förstoppad till midsommar. Men hellre det.

Runt lunch anlände våra respektive och då begav vi oss mot starten. Jag och syster var ganska stressade och fick smärre panik när det visade sig att våra respektive inte redan köpt biljetter till tunnelbanan och ställde sig och dividerade över vilket som var bäst, köpa en dygnsbiljett eller remsor? Skit i det förihelvete, tänkte vi i kör, men sa istället med sammanbitna tänder och anträngd röst att det kanske inte var läge för detta nu utan de kunde kanske fundera på detta under de fem timmarnas dödtid de skulle få ganska snart. Och förståndiga som de är så höll de med och gjorde som vi sa.

Väl framme så blev det dags för kissepaus, vätskeladdningen gick mest rakt igenom kändes det som. I vilket fall så var det typ tio tusen personer som stod i kö till bajamajorna. Syster och jag och de restrerande fem tusen kissade i buskarna. Det var ganska lustigt för det var en liten backe som hade mest träd på ena sidan och mest buskar på andra sidan så det blev automatiskt som en herr- och damavdelning. Efter att vi bytt om till våra supersketatuffa löparoutfits och lämnat in våra grejer så begav vi oss mot starten. Vi skulle stå allra sist men det verkade inte riktigt som om någon visste vart vi skulle. Så med typ 15 minuter kvar till start så var vi flera hundra stycken som rörde sig sig lite förvirrat åt det hållet som vi _trodde_ att vi skulle åt. Som tur var så kom vi rätt för annars så hade halva startfältet fattas pga undermålig skyltning. Det hade vart något det.
Efter några lama försök till uppvärming så kissade vi igen. Det hindrade inte mig från att bli kissnödig igen efter en halvtimma. Men det var ju faktiskt bra eftersom då kunde jag konstatera att jag iaf druckit ordentligt.

Vid starten höll jag för övrigt på att börja gråta. Det var så roligt och helt overkligt att vi faktiskt var där. Men jag tog mig samman. Som den löpare jag är så tänkte jag att jag kommer ju slösa massa vätska om jag gråter. Det är _inte_ OK.

Så small startskottet! Jag och syster började jogga, i typ fyra steg. Sen tog det stopp. Alla gick. Jaha.. så fick vi gå och gå och gå. Sen kom vi fram till den riktiga starten. Det tog 8 minuter.. men sen kunde vi äntligen ta våra första joggande steg på vår första mara! Det var helt fantastiskt och jättenervöst på samma gång. Hur skulle det kännas, skulle vi verkligen orka, vad skulle hända på vägen? För att göra en väldigt lång historia kort så kan jag säga att de första 15 km så hände inte mycket alls. Det kändes inget särskilt heller. 1,5 mil har vi sprungit ganska många gånger nu och det är "småpotatis", eller iaf inte särskilt utmanande. Vi sprang mest och väntade på att "maran" skulle börja.

Det fanns "harar" i loppet som hade tider de skulle passa. Ville man springa på 4.30 tex så såg man till att hålla sig i närheten av tjejen eller killen som hade en 4.30-lapp på ryggen. Några av hararna hade ballonger också. När starten gick så tänkte vi att vi försöker hänga på 4.30-haren och se hur det känns. Problemet var bara att den hade kubbat ifrån oss första kurvan. Så nya planer, 4.45 kanske vi kunde hoppas på. Den hade vi koll på fram till andra vätskestationen tror jag, sen försvann den. Ny plan igen, 5 timmar blir toppen. Då kan vi vara nöjda. Och en stor del av loppet så hade vi faktisk koll på 5.00-haren. När vi var ute på Gärdet och skulle strax passera halvmaran så såg vi 4.45-ballongen igen. Gött, tänkte vi, nu har vi flyt igen! När vi "knappade in" så visade det sig att harjävulen hade gett bort sin jävla ballong till en unge. Tji fick vi och vår dröm om 4.45.

Fram tills Gärdet gick allt bra annars om än ganska långsamt. Men vi hade ingen lust att stressa heller så vi körde i en takt som kändes överkomlig helt enkelt. På Gärdet kom det dock en sträcka utan skugga eller blåst och solen bröt fram och genast blev allt lite mer outhärdligt. Då tyckte vi synd om de som sprang Gbg-varvet som tydligen hade haft så hela vägen. Vi klarade knappt ett par km.

Västerbron som vi hört så mycket om och fruktat ännu mer, kändes lätt som en plätt första varvet. Den här klarar vi luuungt andra gången också, sa vi. Det är nog tack vare all backträning, tänkte jag nöjt för mig själv. Ett par mil och några backar senare så visade det sig att den var värd iaf en del fruktan. Lätt som en plätt var den inte, men det var inget som knäckte oss.

Vi hann tyvärr inte se så mycket av Stockholm då vi de första tre milen hade fullt upp med att hålla koll så att man inte sprang in i någon och sådär och sista milen så hade vi fullt upp med att ta oss fram. Det var iofs tur för halva ångesten för Västerbron var att vi skulle få svindel (den är jääääättehögt upp) men det märkte vi inget av.

Precis som alla som vet ngt sagt så började maran efter den tredje milen typ. Där någonstans gav vi upp våra tidsmål också. Då ville vi bara ta oss runt. Helst inte komma sist. Vid varenda vätskepaus så hade man lust att bara gå av och ge upp och varenda gång jag förklarade för mig själv att enda sättet att ta sig till mål är att börja springa så dog jag en smula inombords. Tack gode gud att jag hade min syster med som sa åt mig att det var dags att börja röra på påkarna.

Så där hade vi 11 km ångest och vånda tills vi passerade skylten som det stod 41 på. Då var det bara 1195 meter kvar att springa. Då höll jag på att börja gråta igen. Där visste vi att vi hade klarat det. Vi kände oss (någorlunda) fräscha och hade inte ont någonstans. Det var bara att ro hem det. Och det gjorde vi. Vi spurtade t o m lite när vi kom in på Stadion. Det kändes helt fantastiskt att kunna sträcka ut benen och göra den ökningen. När vi gick i mål tog jag min systers hand och "skuttade" in. Det där skuttandet skulle senare ifrågasättas då min systers sambo hade filmat hela målgången och tydligen så såg jag inte så spänstig ut som jag kände mig. Jag såg mest ut som om jag fick ett ryck. Det är väl typiskt mig.

Nu är vi framme i sthlm. Jag skrev egentligen en inlägg om detta redan i morse men jag såg först nu att det visst aldrig blev postat. Det var ju lite dumt.

Men nu är vi alltså här. Hittills har allt gått bra om man bortser från några smärre felgångningar till följd av de otydliga kartor som vi fått över staden. Kartläsaren var det inget fel på. Vi har vart och tittat på Västerbron, denna ångestframkallande tingest. Som det verkat på folk så skulle den vara nästan lika jobbig som Mount Everest. Just idag så verkade den inte helt oöverstiglig men tydligen så är det en helt annan femma när man sprungit tre mil.
Annars så är vi inte särskilt nervösa. Personligen så känns det helt overkligt och inte alls som att jag ska springa 4.2 mil imorgon. Och då finns det heller inget att vara nervös för. Fast nu blev jag det när jag bloggar om det.

Det som gör mig mest nervös är nog all den där äran som står på spel. _Alla_ vet att vi ska springa imorgon. Det innebär att _alla_ kommer få reda på om det blir en epic fail eller inte. Men det är ju också så att största anlednmingen till att jag springer är för att jag ska kunna skryta inför _alla_ om hur jävla bra jag är om jag lyckas.

Nu ska jag sova.

Idag har vart en ordningsam dag. Vi har organiserat böcker i färgordning (vet inte om jag redan nämn det men bokstavsordning är för mesar och folk som inte har någon som helst känsla för hur saker egentligen ska vara), jag har plockat ordning på mina papper och så har vi städat i största allmänhet. Iordningplockandet på papper tog 4-ever! Utav någon anledning så har jag räkningar sparade från 2005, jättefint organiserat i en pärm, däremot ligger mina räkningar från det senaste halvåret undanlagda lite varstans i hela lägenheten. I bokhyllan, på golvet, på TV-bänken, i skrivbordlådan, i köket osv. Men nu är allt fixat! Och med fixat menar jag slängt. Jag är mycket för att slänga saker. Då slipper jag bry mig om det någonsin igen.

Sen så var vi iväg och köpte en sport-bh till mig. Det var egentligen inte den jag ville ha men ibland så måste man böja sig för överheten. Det enda som skulle få saker och ting att sitta mer still skulle vara om jag hade bandagerat, silvertejpat och sen lagt ett lager med gips utanpå allt. Men det skulle ju vara fruktansvärt obehagligt att springa i. Och inte särskilt kostnadseffektivt i längden. Och nationalekonom som jag är (har läst 30 poäng i) så är jag medveten omn vikten av kostnadseffektivitet.
När vi ändå var iväg så passade vi på att köpa en snygg burk att ha kattmat i och två stycken grytlappar som såg ut som muffinsar. Inte i samma affär som där jag köpte sport-bh:n dock. Jag gick även in i en parfym-affär och konstaterade vad jag redan misstänkte, dvs att jag förra veckan blåste 450 spänn på fel parfym. De ser likadana ut de asen och jag var stressad. Så nu får jag lukta kärring istället för gott det närmaste året eller så.