Veron

När jag mår lite si så där så passar så gott som alla deppiga låtar mig. Jag antar att det är så för de flesta förstås. Men i mitt fall handlar allt om min sjukdom. Ett bra exempel är  "Love the way you lie" med Rihanna. Den lyssnar jag på en hel del för tillfället. Men istället för att jag har en ond sambo som sår mig så har jag en ond sjukdom som slår mig. 

Min psykolog säger att hänger upp mig för mycket på att jag är sjuk. Med det menar hon att det är ett jävla tjöt om det hela tiden. Jag förstår inte vad hon menar.

Det är en massa blaj om att "sjukdomen inte definierar vem jag är" och att jag inte ska "tillåta den ta över mitt liv".

.

Bullshit. Jag lovar och svär att jag hade vart en annan om jag inte vart sjuk. Och den har tagit över mitt liv. Jag försöker ta tillbaks det men det är inte så jävla lätt när man bara har kontroll över det ett par, tre månader om året.

.

Jag har träffat andra människor som tycker att jag inte borde berätta att jag är sjuk. De tycker inte att det är nödvändigt. Kanske är det så. Men samtidigt så vet jag ju aldrig vad som händer imorgon eller nästa vecka. När jag blir efterbliven pga ångest eller bara inte dyker upp eller svarar i telefon för att jag ligger hemma och vill dö en smula så brukar jag uppfattas som 1. Efterbliven, 2. Oförskämd och 3. Dum i huvudet. Om jag då förekommit mig själv och berättat ur det ligger till så är folk oftast lite mer förstående. Inte alltid dock. Men det är faktiskt NAP (NAP är en hint till alla som läst Liftarens Guide till Galaxen. Har ni inte gjort det så är det också NAP)
.
Nu ska jag ta tag i mitt liv och packa färdigt så jag kan gå och lägga mig. Tur att jag ska åka buss i 2½ timma imorgon. Då kan jag sova där.