Veron

Idag har gått bra. Jag har haft riktigt roligt faktsikt. Men sen så har det vart fullt upp på jobbet också. Om man inte hinner tänka efter så noga så är det ju lugnt. Och nu är jag mest trött. Imorgon ska jag ut och springa med syster. Det ska bli roligt, det var evigheter sen. Jag gissar (hoppas iaf) att vi skärper oss nu till hösten. Det är ett lagom sätt för oss att umgås. Vi kan babbla oavbrutet så länge vi orkar utan att störa någon och vi kan inte bli sura på varandra för vi gör ju inget annat än springer. Möjligtvis om vi skulle vara oense om vilken väg vi ska ta men det tror jag aldrig vi varit. Annars så kan vi lätt bli stingsliga på varandra. Men år av sammanboende och stingslighet har lärt oss att om vi någonsin ska kunna göra något ihop så är det bäst vi slutar vara sura fort som attan. Så här gick det nämligen till hemma hos familjen Olsson en vanlig dag. V=Veron, S= syster

V - God morgon!
S - Hmph! (Min syster kan ha en annan uppfattning men innan hon ätit frukost kan hon vara lite kinkig)
V - Graaahh! MÅSTE du var så förbannat sur jämt!?!?! (Jag var inte kinkig däremot. Jag hade ju all rätt att go bananas eftersom jag var i puberteten (och väldigt labil redan då))
I vår familj slåss vi inte och försöker att inte skrika så mycket så efter detta brukade en väldigt tryckt stäming infinna sig där det skickades dödsblickar till höger och vänster. Andra helt oskyldiga familjemedlemmar fick också dödsblickar utav bara farten. Så höll vi på i fem, tio minuter max. Sen brukade vi komma på något rolig vi ville säga eller visa och då blev vi tvugna att bli vänner igen. (Utomstående kanske tror att det hade något med blodsockerhalten i oss men det vet jag ingenting om)
Senare under dagen så brukade följande scenarion utspela sig.
S - Vad har du i handen?
V - Världens supersketahäftigaste grej och du får inte kolla.
s - Graaahh! Jag vill också se, ge den till mig! (Min syster har dock alltid haft ett ganska stort underläge på mig rent fysiskt. Inte för att jag är två meter lång och väger hundra kilo utan för att jag är sju år äldre än henne. Med det inte sagt att hon inte kunde åsamka ganska stora skador på mig, men det erkände jag aldrig.)
V- Fan heller, den är min du får _aldrig_ se den!
Tio minuter senare inser jag att det skulle vara väldigt roligt att visa min syster den supersketahäftiga grejen (Typ min nya... ja nu kan jag inte komma på något häftigt jag hade i den åldern) Också blev vi vänner igen.

Många gånger blev vi osams för att jag ville visa, förklara, berätta saker för min syster som hon inte brydde sig om eller förstod sig på. Jag försökte lära henne hoppa hopprep när hon var två år gammal tex. Jag vet inte om försökt men det är fruktansvärt frustrerande. Och om jag lärt mig nya saker i skolan så kunde jag inte förstå varför min syster inte uppskattade att jag tvångslärde henne tyska glosor när hon var 6-7 år, eller förklarade hela andra världskriget för henne när hon var 8.

I vilket fall så utspelade sig dessa intensiva bråk kanske 5-10 gånger om dagen. Det kändes så iaf. Tänk då hur det kändes för vår stackars bror och föräldrar :P Det var nog tur att jag flyttade hemifrån när jag gjorde det.
Men det gjorde liksom ingenting på något vis. Vi är nöjda med att bli fly förbannade i några minuter och sen är det arga färdigt. Det tycker jag är ett bra sätt att lösa konflikter på. Annars skulle jag kanske inte gjort så. Jag avskyr när folk surar hela dagen.

Jag är så dålig på att få till bra avslut med mina inlägg. Det här skulle egentligen blivit ngt annat än ett om hur jag bråkar med min syster. Det är nog bäst att jag skriver ett till inlägg om min syster en annan gång, så jag kan förklara vilken bra syster hon är också. Och så klart ett om vår bror. Han är världens bästa brorsa det tycker både jag och min syster. Men det får bli en annan gång. Nu måste jag i säng. Skulle ju bara skriva ett "Hej jag mår bra, god natt"-inlägg.

Här får ni det:

Hej, jag mår bra. God natt!