Veron

Annars på jobbet idag så tappades det bort en katt. Efter halva dagen insåg jag nämligen att jag inte sett Gustav (den borttappade katten) sen frukost. Detta efter att Missan (den andra katten) tilldragit sig min upmärksamhet genom att föra allmänt väsen. Efter att jag kommit till insikt så insåg jag också att det kanske var läge att leta upp den andra katten. Katter har nämligen en förmåga att sätta sig själva i klistret genom att bli ute- och/eller innestängda på ställen, fastna på andra ställen eller helt enkelt bara försvinna i tomma intet för att sedan dyka upp igen från exakt ingenstans. Just det där tomma intet är kanske inte riktigt lika bekymrande som inne/utestängandegrejen. Mest för att vi inte vet vad tomma intet är. Men en allmän gissning är att om tomma intet nu var så överjävligt så skulle väl katterna inte envisas med att bege sig dit.

.

Men nu var det just inte tomma intet som jag misstänkte att Gustav befann sig i. Därför började jag leta. Och Missan var minst lika engagerad som mig själv så hon letade också. När jag stod i köket och låtsades plocka fram mat (för att locka fram Gustav) så stod Missan bredvid. Först väntade hon på maten men sen så gick hon runt och kikade som för att se vart Gustav var. Sen gick jag och kikade i sovrummet - Missan följde efter och glodde och jamade lite. Jag gick till vardagsrummet och kollade under soffan - Missan kom kubbandes och lade sig och kikade under soffan hon också. Jag gick ut i hallen, och tro på fan att Missan följde efter och såg sig omkring hon också. Sen så sprang hon i förväg in i det andra sovrummet (även om jag nu var på väg dit eftersom det var det sista stället att leta på) och efter att vi kollat under sängen och på skrivbordsstolen så gick hon till garderoberna. Där ställde hon sig och krafsade på den ena dörren. Och tro på fan (igen!) att kattskrället hade rätt! Där inne låg Gustav, inte ett dugg upprörd eller tilltygad efter att vart instängd i en garderob halva dagen. Men han hoppade ut därifrån iaf och Missan blev utsedd till dagens hjälte av mig själv.

.

Allt som allt en fruktansvärt rörande och fantastisk historia inser jag såhär i efterhand. Jag borde nog skriva en bok och göra en film om denna bragd. Det kan ju vara så att detta var en sak som var snäppet roligare när man upplevde det än när det återberättades. Som motsatsen till tex koncentrationsläger, som säkerligen är mycket roligare att få berättat för sig än att vara med om. Jag är ju inte säker, men det känns som det.

.

Nej nu ska jag försöka skriva några ord på min uppsats istället för att ha den dåliga smaken att skoja om folkmord. På tal om skämt om folkmord så är detta en av mina favorit ragecomics ever:

Snälla gå in och kolla. Det är ju asroligt.