Veron

Är just nu på "avgiftning" från Seroquelen. En av alla mina stämningsstabliliserande mediciner jag äter för att hålla mig i schack. Efter att ha fått reda på att den ökar risken för att jag ska få diabetes så kände jag att jag ville sluta med den. Vi har ju diabetes i släkten, vi har tjockgener i släkten, jag är lite tjock och det mesta tjocka sitter på magen. Alltså har jag redan tillräckligt med risk att få diabetes utan att jag ska stoppa i mig ännu mer kände jag.

Så efter att försökt få tag på en läkare i fyra månader (de jobbar hårt på psyk med att försöka hålla mig frisk) så träffade jag äntligen en härom veckan som tyckte att vi skulle försöka göra så att vi skippar Seroquelen helt och hållet istället för att byta ut den mot en annan.

.

Jag äter nämligen relativt många mediciner. Eller rättare sagt jag äter många mediciner som gör mer eller mindre samma sak. Under åren så har läkarna lagt till flera, men ingen har riktigt vågat ta bort någon om utifall det skulle vara just den som faktiskt håller ihop hela det miserabla vrak som jag tydligen är innerst inne. Men nu har jag mått tillräckligt bra tillräckligt länge för att vi skulle våga testa något sådant.

Och det är detta som har lett mig till det miserabla tilstånd jag är i nu. Jag vet att man kan få utsättningssymptom och att man kan må dåligt. Jag har ju missat att ta Seroquel någon gång och då har jag mått jätteilla dagen efter. Men detta trodde jag aldrig. Nu har jag till och med trappat ner, om än inte riktigt så långsamt som min läkare föreslog, tji fick jag för det. När jag trappade ner gick det hur bra som helst men när jag sedan slutade helt så blev jag jättedålig! I fredags var jag tvungen att äta en tablett igen bara för att jag mådde så dåligt.

.

Nu är ju allting relativt också kan jag ju erkänna. Jag har mått fruktansvärt illa, vart dålig i magen, haft ont i huvudet och haft allmän ångest (mest till följd av illamåendet), men det är ju inte riktigt som att sluta med knark. (Vad jag har förstått. Har ju aldrig slutat med knark. Eller börjat för den delen.)

Jag har inte legat och spytt ner mig själv eller sett bebisar som kryper i taket som i Trainspotting. Även om jag var fruktansvärt ynklig i fredags så har jag heller inte vänt mig till Gud alternativt sålt min själ till djävulen för att slippa detta avskyvärda. Jag har mest känt mig som att jag har vart jävligt bakis, på gränsen till kräksjuk, i fyra dagar utan att ens få ha vart full.

.

I morse när jag vaknade tyckte jag att jag borde vart färdigavgiftad men det är jag tydligen inte.

Idag har jag dock saker att göra. Min allra käraste fästmö har åter igen fått krupp på hur det ser ut här hemma. Det innebär som alltid att nya möbler behöver köpas, gamla behöver slängas/köras till Sola-returen (K-towns egna Myrorna) och resten behöver köras till vinden. Det är svårt att kombinera hennes minimalistiska "allt ska vara vitt, rent och blankt"-stil med min mycket mera kitschiga och plottriga "ser det roligt ut vill jag ha det hemma"-stil.

.

Vi längtar båda tills vi har ett hus.

.

Då ska vi olika stilar i varje rum. Också ska vi ha varsitt kontor. Alltid när vi inte får som vi vill (oftast jag) så säger vi (jag) att "en sån ska jag ha på mitt kontor sen!".

Nu måste jag till min fästmös försvar säga att jag förstår mycket väl att hon inte vill ha en rosa julgran eller låtstasblommor i taket. Jag är ju inte dummare att jag inte kan förstå att folk inte tycker det är fint. Vi kan säga såhär, gå in på kitsch.se så får ni en hint om hur jag vill ha det och Em inte.

Nu måste jag gå och lägga mig en stund. En bra sak är att jag gått ner 2,5 kilo.