Veron

Nu har jag äntligen lite tid för bloggen! Anledningen till det är för att jag är så jävla förvirrad så jag anlände till min arbetsplats 45 minuter för tidigt. Fick för mig att jag började halv 8 igår när jag ställde klockan trots att jag sa till Em att det skulle bli så drygt att börja kl 8. Jag är lite morgontrött utav mig. Men upp gick jag runt kvart över 6 och med bussen åkte jag en minut över 7.
Annars när jag börjar halv brukar jag ta bussen som går tio över. Den ska ta 13 minuter men snittar på 20-25. Det samma gäller för bussen jag tar tjugo i när jag ska börja 8. Tar jag däremot bussen som går hel eller halv så tar den bara 12 minuter och alltså blir jag 15-20 minuter tidig. Allt som allt en mycket attraktiv lösning från min sida. Denna väldigt märkliga buss-situation ledde alltså till jag fått sitta här i en halvtimma och vänta men också till att jag hinner blogga. Nu har jag ju lagt en hel del tid på att skriva massa blaj om mina bussvanor men lite annat ska nog hinnas med.

Nu för tiden så går jag i skolan mest hela tiden och det samma gäller för jobbet. Den heltidsanställde har slutat så vi andra får jobba ganska mkt för att få ihop det hela. Samtidigt så måste jag spendera mycket tid i skolan. Jag läser projektledning och då måste vi ju jobba i våra projektgrupper. Projektet är att anlägga en imaginär parkerimngsplats. Kanske inte det mest spännande projektet eller något som jag skulle valt själv men det är ju av mindre betydlese nu.

Em har också fått ett jobb på Forex. Egentligen skulle det bara vara extra men folk är borta även där så hon jobbar typ 4 dagar i veckan.

Allt som oftast känns det som att vi hade mer tid tillsammans när vi var särbo.

Jag har också fått ett erbjudande om att bli arbetsledare på min arbetsplats. Det är ganska lockande men som vanligt i mitt liv så är det väldigt dålig timing. Den här tiden på året är jag som känsligast för stress och jag har ju ganska mycket sådan redan. Det är en väldigt hårfin gräns mellan depression/frisk/hypomani. Just nu kan jag säga att jag balanserar på det (uppenbarligen jättelånga) hårstrået en si så där tre-fem meter över marken. Inget livshotande om jag ramlar men väl så att det kommer kännas.
Därför är det egentligen ganska dumt att lägga på ännu mer men å andra sidan så måste jag ju växa upp och lära mig hantera skarpa lägen. Men jag ska diskutera det med min psykolog på torsdag tänkte jag.
Hela historien om hur jag blev erbjuden jobbet är så dum så den får ett eget inlägg en annan gång. Nu måste jag börja jobba.