Hukke-bukke
Jag sitter här och tycker synd om mig själv och saknar min hund. Min hund är så klart världens bästa hund. Och han är min lilla bäbis. Även om han nu snart är 6 år gammal kommer han alltid vara min bäbis.
Till skillnad från mina katter så driver han mig inte till vansinne större delen av dygnet. Istället för att riva ner och göra sönder saker, kloa på möbler, kräkas på mattor och leva jävel mitt i natten så tar han med mig ut på promenader, tröstar mig när jag är ledsen och kommer tassandes och viftar på svansen när jag skrattar. Då vet han att det är något som är roligt och då vill han vara med.
Nu när han har vart här och hälsat på så har det visat sig att han också hade ett positivt inflytande på katterna, då de höll sig i skinnet de tre veckorna han var här.
Men istället för att behålla hunden, som jag älskar över allt annat (nästan), så lämnade jag tillbaka honom till mitt ex och behöll afa-katterna kvar här hemma.
Förutom att jag (inte längre så mycket) har världens bästa hund så har jag också världens bästa sambo. Sista kvällen innan mitt ex skulle komma och hämta Hukke så var jag jätteledsen. Jag skulle jobba nästa dag så jag kunde inte vara där och säga hej då och sånt där som Hukke säkerligen inte brydde sig nämnvärt om att jag inte gjorde men som var väldigt viktigt för mig. I vilket fall så grät jag massor (no shit) och var allmänt bedrövad. Em var som vanligt världens ängel och lovade att hon skulle hämta mig på lunchen så jag fick träffa Hukke.
När de sen hämtade mig och vi kom hem så stod det blommor på bordet och en lapp där det stod "Vi älskar dig! Pussar Hukke och Em". Då grät jag en skvätt till. Jag visste inte att Hukke kunde skriva!
Senare visade det sig att han varken bidragit nämnvärt till varken blomplockandet eller lappskrivandet men han var med i tanken.
Nu vet jag inte riktigt vart jag skulle med det här inlägget. Mest att jag saknar Hukke.
