Snart, så snart, så snart...
Det är bara två veckor kvar nu. Om två veckor vid den här tiden är det meningen att jag ska ha min uppsats färdig och ett marathonlopp avklarat. Jag känner mig inte riktigt redo plötsligt. Det är inte skojigt längre. 4.2 mil är så fruktansvärt långt. Och halva vägen (typ, ungefär, nästan, i tanken) består tydligen av den oändliga uppförsbacken som kallas "Västerbron". Det har t o m skrivits sånger om hur avskyvärd den där bron är.
Jag som bara är liten och klen och ganska tjock. Det kommer aldrig gå vägen känns det som. Min syster sa igår att om vi inte fixar det här då ska han den där Anders Szalkai (vars träningsprogram vi följer) ha stryk. Men om vi mot all förmodan skulle lyckas med detta (med _vi_ menar jag _jag_. Syster klarar detta lätt som en plätt. Typiskt henne) då förtjänar han en guldmedalj, ett nobelpris och alla mina pengar. Nu kommer han ju tyvärr inte få ngt av detta men jag tycker ni alla kan skänka (vad vi hoppas är) mirakelmannen en tanke den 5:e juni om systrarna Olsson fixar ett marathon.
Imorgon blir sista långpasset. 2.1 mil, halva sträckan alltså. Vi får hoppas att det går bättre för oss än för folket i Göteborg idag. Vi ska försöka springa mitt på dagen nu fram till loppet. För att se om vi kanske vänjer oss lite. Förra året var tydligen väldigt varmt och slitigt. Jag hoppas att årets är mulet och svalt på dagen för att sen gå över till glassig kvällssol och lite fläktande vindar. Det hade vart nått det.
