Nu så
Nu börjar jag bli människa igen. Seriöst så är tiden efter maran tusen gånger värre än själva loppet.
När vi kommit i mål i lördags så kunde vi konstatera att oavsett hur jobbigt vi nu tyckte att det var att springa/jogga så var det ännu jobbigare att gå. Så fort vi stannade så började våra muskler krampa/torka ihop. Man kunde känna att de kröp ihop i ett hörn och grät. Vad vi än gjorde så gjorde det ont. Vi skulle ner till Östermalms IP och hämta våra tröjor och andra grejor. Utav någon anledning så tog vi trappan. Det var ett misstag. Fast å andra sidan så kändes allt vi gjorde som ett stort misstag. Dagens bästa, nästan lika bra som att komma i mål, var att det fanns folk som hjälpte till att ta av tidtagningschipen från skorna.
Jag måste understryka igen att allt gjorde ont. Allt! Om gå gjorde ont så gjorde det ännu ondarde att stå stilla. Om stå gjorde ont så var det hundra gånger värre att sitta. Att sätta sig ner var döden, att resa sig upp var värre än döden. När jag duschade så gjorde det ont att tvätta sig för huden hade ont.
Kvällen spenderades mest åt att gnälla och berätta om hur bra vi var ändå. Men trots värken kändes det ändå lockande att springa ett lopp till. Inte med en gång men om ett år eller två. Under natten däremot... då kände jag att det här var nog något av det dummaste jag någsin gjort. Enda gångerna jag mått sämre är när jag vart kanonbakis (här vill jag inflika att mina bakfyllor inte är som andras. Mina "riktiga" bakfyllor innebär 10-32 timmars vånda och minst 6-12 timmar spyende. Jag blir vinterkräksjukedålig. På allvar.). Enda gången jag vart i närheten av att ha så ont i kroppen är när jag haft 41 graders feber.
Ni som är mina vänner på fejjan vet att jag sedan spenderade söndagen med att "göra stan". Em har bara vart i Stockholm i jobbsammanhang och så i lördags när hon och min systers sambo åkte runt för att titta på oss. Så jag tog med henne till Drottninggatan (som inte var så mycket happening längre, vart fan är topshop?), gamla stan och slottet. Har inte vart inne på slottet sen vi var på klassresa i 6:an så jag tyckte det kunde vara en bra idé att kika där. Tyvärr så var tydligen inte slottsarkitekten inte ett stort fan av varken rullstolsburna eller funktionshindrade överlag. Inte en enda hiss eller rulltrappa skymtades. Vanliga trappor hade han däremor sett till att knövla in så fort det fanns tillfälle. Min kropp framförde ganska höjljudda protester angånde mitt envisa tradande upp och ner. Men om vi nu tagit oss dit så kunde vi lika gärna titta. Även om vi nog spenderade mest tid i trapporna än att titta på saker. Jag kunde liksom inte ta mig fram särskilt fort.
Efter detta hann vi med en jättepättekort sväng till min bästa vän Fritzo och hennes Pv för att säga hej och titta på deras lägenhet. Jag kände mig ganska dum för vi pratade bara om mig i den ynkliga kvarten vi hann vara där. Tro det eller ej men jag gillar inte att prata om mig själv. Det enda som jag ogillar mer än att prata om mig själv är att hålla käften bara. Så då blir det som det blir.
När vi sen stod på perrongen och väntade på Ems tåg så hände en lustig sak. Tanten i högtalarna sa plötsligt att alla fick se till att ta sig ombord på tåget mot Göteborg för dörrarna stängdes om 30 sekunder. Felet var bara att det inte fanns något tåg att kliva på. Som vanligt så fick folk panik och började gå fram och tillbaks och kika efter tåget. En kille bakom oss var övertygad om att han hade missat det. Jag förklarade att för det första så skulle nog tåget märka om det fattades en si så där 500 passagerare och för det andra så stod det på skylten att det var tio minuter försenat.
Tåget kom till slut iaf. Och vad jag vet så fick alla åka med.
Min egen bussresa förflöt ganska odramatiskt. Även om jag fick ganska många blickar där jag haltade runt på stationen. Jag skulle haft min maraton-tischa på mig. Och om folk glodde i Stockholm så var det ännu värre i K-town. Stockholmarna hade säkert något hum om att det vart ett maraton dagen innan men Karlstadborna trodde nog bara jag var allmänt handikappad och/eller drogpåverkad. De måste också trott jag hade världens sämsta kondis då jag blev helt slut och andfådd bara av att ta mig på bussen hem.
När jag äntligen kom hem så möttes jag av en glad överraskning också. Inte ironiskt glad utan glad på riktigt. Det enda katterna hade ställt till med var en liten kattspya på toagolvet! Inget kissande någonstans, ingenting förstört, ingenting uppätet och spyan låg inte på en matta utan på ett jättelättstädat linoleumgolv! Kan ju inte bli bättre!
När man har katter får man vara glad för det lilla. Katterna var glada över att jag var hemma också. Även om Ozzy var gladast över att se mina vita tofflor igen. Han gosade med mig i två minuter och skorna i en kvart. Sen la jag undan tofflorna. Ska ladda upp en film på det om jag lyckas lista ut hur man gör.
