Veron

Tänkte ni ville höra hur lördagens bragd genomfördes. Så det får ni.

Loppet startade först klockan två så förmiddagen spenderades med att vätske- och kolhydratladda. För att inte vara fulla i magen så laddade vi mest med jos som vi blandat i sinnessjuka mängder koldhydratpulver i. Med min löparmage i åtanke så knaprades även en, säkerligen ganska ohälsosam, mängd Dimor. Jag gissar att jag kommer att vara förstoppad till midsommar. Men hellre det.

Runt lunch anlände våra respektive och då begav vi oss mot starten. Jag och syster var ganska stressade och fick smärre panik när det visade sig att våra respektive inte redan köpt biljetter till tunnelbanan och ställde sig och dividerade över vilket som var bäst, köpa en dygnsbiljett eller remsor? Skit i det förihelvete, tänkte vi i kör, men sa istället med sammanbitna tänder och anträngd röst att det kanske inte var läge för detta nu utan de kunde kanske fundera på detta under de fem timmarnas dödtid de skulle få ganska snart. Och förståndiga som de är så höll de med och gjorde som vi sa.

Väl framme så blev det dags för kissepaus, vätskeladdningen gick mest rakt igenom kändes det som. I vilket fall så var det typ tio tusen personer som stod i kö till bajamajorna. Syster och jag och de restrerande fem tusen kissade i buskarna. Det var ganska lustigt för det var en liten backe som hade mest träd på ena sidan och mest buskar på andra sidan så det blev automatiskt som en herr- och damavdelning. Efter att vi bytt om till våra supersketatuffa löparoutfits och lämnat in våra grejer så begav vi oss mot starten. Vi skulle stå allra sist men det verkade inte riktigt som om någon visste vart vi skulle. Så med typ 15 minuter kvar till start så var vi flera hundra stycken som rörde sig sig lite förvirrat åt det hållet som vi _trodde_ att vi skulle åt. Som tur var så kom vi rätt för annars så hade halva startfältet fattas pga undermålig skyltning. Det hade vart något det.
Efter några lama försök till uppvärming så kissade vi igen. Det hindrade inte mig från att bli kissnödig igen efter en halvtimma. Men det var ju faktiskt bra eftersom då kunde jag konstatera att jag iaf druckit ordentligt.

Vid starten höll jag för övrigt på att börja gråta. Det var så roligt och helt overkligt att vi faktiskt var där. Men jag tog mig samman. Som den löpare jag är så tänkte jag att jag kommer ju slösa massa vätska om jag gråter. Det är _inte_ OK.

Så small startskottet! Jag och syster började jogga, i typ fyra steg. Sen tog det stopp. Alla gick. Jaha.. så fick vi gå och gå och gå. Sen kom vi fram till den riktiga starten. Det tog 8 minuter.. men sen kunde vi äntligen ta våra första joggande steg på vår första mara! Det var helt fantastiskt och jättenervöst på samma gång. Hur skulle det kännas, skulle vi verkligen orka, vad skulle hända på vägen? För att göra en väldigt lång historia kort så kan jag säga att de första 15 km så hände inte mycket alls. Det kändes inget särskilt heller. 1,5 mil har vi sprungit ganska många gånger nu och det är "småpotatis", eller iaf inte särskilt utmanande. Vi sprang mest och väntade på att "maran" skulle börja.

Det fanns "harar" i loppet som hade tider de skulle passa. Ville man springa på 4.30 tex så såg man till att hålla sig i närheten av tjejen eller killen som hade en 4.30-lapp på ryggen. Några av hararna hade ballonger också. När starten gick så tänkte vi att vi försöker hänga på 4.30-haren och se hur det känns. Problemet var bara att den hade kubbat ifrån oss första kurvan. Så nya planer, 4.45 kanske vi kunde hoppas på. Den hade vi koll på fram till andra vätskestationen tror jag, sen försvann den. Ny plan igen, 5 timmar blir toppen. Då kan vi vara nöjda. Och en stor del av loppet så hade vi faktisk koll på 5.00-haren. När vi var ute på Gärdet och skulle strax passera halvmaran så såg vi 4.45-ballongen igen. Gött, tänkte vi, nu har vi flyt igen! När vi "knappade in" så visade det sig att harjävulen hade gett bort sin jävla ballong till en unge. Tji fick vi och vår dröm om 4.45.

Fram tills Gärdet gick allt bra annars om än ganska långsamt. Men vi hade ingen lust att stressa heller så vi körde i en takt som kändes överkomlig helt enkelt. På Gärdet kom det dock en sträcka utan skugga eller blåst och solen bröt fram och genast blev allt lite mer outhärdligt. Då tyckte vi synd om de som sprang Gbg-varvet som tydligen hade haft så hela vägen. Vi klarade knappt ett par km.

Västerbron som vi hört så mycket om och fruktat ännu mer, kändes lätt som en plätt första varvet. Den här klarar vi luuungt andra gången också, sa vi. Det är nog tack vare all backträning, tänkte jag nöjt för mig själv. Ett par mil och några backar senare så visade det sig att den var värd iaf en del fruktan. Lätt som en plätt var den inte, men det var inget som knäckte oss.

Vi hann tyvärr inte se så mycket av Stockholm då vi de första tre milen hade fullt upp med att hålla koll så att man inte sprang in i någon och sådär och sista milen så hade vi fullt upp med att ta oss fram. Det var iofs tur för halva ångesten för Västerbron var att vi skulle få svindel (den är jääääättehögt upp) men det märkte vi inget av.

Precis som alla som vet ngt sagt så började maran efter den tredje milen typ. Där någonstans gav vi upp våra tidsmål också. Då ville vi bara ta oss runt. Helst inte komma sist. Vid varenda vätskepaus så hade man lust att bara gå av och ge upp och varenda gång jag förklarade för mig själv att enda sättet att ta sig till mål är att börja springa så dog jag en smula inombords. Tack gode gud att jag hade min syster med som sa åt mig att det var dags att börja röra på påkarna.

Så där hade vi 11 km ångest och vånda tills vi passerade skylten som det stod 41 på. Då var det bara 1195 meter kvar att springa. Då höll jag på att börja gråta igen. Där visste vi att vi hade klarat det. Vi kände oss (någorlunda) fräscha och hade inte ont någonstans. Det var bara att ro hem det. Och det gjorde vi. Vi spurtade t o m lite när vi kom in på Stadion. Det kändes helt fantastiskt att kunna sträcka ut benen och göra den ökningen. När vi gick i mål tog jag min systers hand och "skuttade" in. Det där skuttandet skulle senare ifrågasättas då min systers sambo hade filmat hela målgången och tydligen så såg jag inte så spänstig ut som jag kände mig. Jag såg mest ut som om jag fick ett ryck. Det är väl typiskt mig.