Jaha nu var det inte roligt längre
Min kära särbo ringde precis. Hon skulle ut och springa. En mil. Jättebra och jättekul för henne. Inte lika roligt för mig då hon springer en mil på hennes fjärde löppass. Mig tog det typ två månaders träning.
Jag är fanimig alltid sämst. Inte ens en vecka fick jag vara bra. Jävla skit. Ja jag vet att jag är bitter och avundsjuk och att hon har tränat i hela sitt liv och allt det där. Jag är sur ändå.
Inte på henne såklart. Det kan ju inte hon rå för att hon är supersketabra på allt hon gör. Jag är sur på mig själv.
Men såhär är det alltid. Om jag ska vara ärlig så slutade jag vara nöjd med min bedrift att springa ett maraton redan i söndags kväll. Det var inte särskilt svårt, jag klarade ju av det. Och 14 500 andra personer. Varav en var en nästan 100 år gammal norrman (han såg så gammal ut iaf). Det var inte svårt och vi sprang jättelångsamt. Hade vi klarat det på 4.30 hade jag vart nöjd. Men nästa gång måste jag ju springa fortare än 4.30. Då har jag ju tränat i flera år.
Ja skit samma. Nu ska jag inte nämna maraton något mer på ett tag. Tills jag ska springa nästa. 2013 ser det ut att bli, det beror lite på huruvida jag klämmer fram en unge 2012 eller inte. Och om vi kommer med på arken och överlever jordens undergång förstås.
